Min mamma föddes in i ett hem där bara pojkarna fick äta de lite dyrare varorna, flickorna fick vänta och kanske om det blev något över att de skulle få smaka. Oftast exemplifierades detta med fikon. Fikonet har därför för min del kommit att symbolisera all den avundsjuka jag genom åren känt när min lillebror fått ta del av förmåner jag aldrig lyckats få. Ett satans fikon. Vi äter ju inte fikon. Har aldrig gjort. Kanske om man blir bjuden, då. Kanske om något blir över. Kanske om en herre erbjuder en ett han inte själv vill ha. För då ska man tacka och ta emot och äta fikon man aldrig annars äter. För att man är kvinna. För att kvinnor ska göra så.
Mitt habitus kretsar kring att inte äta fikon. Eller rättare sagt, mitt habitus kretsar kring att aldrig kräva mer än vad man får, veta sin plats i könshierakin, kring att aldrig som flicka förvänta sig något mer än resterna av det pojkarna redan använt. Kring att äta det halvdana fikonet som ingen annan vill ha.
Mitt habitus gör mig förbannad.
Kanske är det därför jag är feminist. För att jag aldrig fått äta de satans fikonen.
