Det är morgon och världen är grå. Världen är ofta grå, och så träffar man en kompis eller två, och så går man genom staden som ser precis likadan ut som den gjorde igår och så cyklar man hem och sätter sig vid datorn för vid datorn finns du och sen inser man att man gjort det här flera dagar i rad nu och man inser att flera dagar i rad blir ett liv och att det därmed logiskt sett är ens liv. Just det här är ens liv. En grå jävla värld och en stad likadan som gårdagens stad. Kompisar som alltid funnits där och man älskar dem för det men de har alltid funnits där, som om de inte hade någon annanstans att vara än just där. Har man ingen annanstans att vara än just här? Tydligen inte. Och sen går man och lägger sig alldeles för sent på morgonen och läser lite ur den dagsfärska sydsvenskan innan man somnar och så vaknar man upp till en värld som är grå för världen är ofta grå, i alla fall genom dåligt vinklade persienner och så tänker man ”idag ska jag göra något med mitt liv” och man önskar att någon ska komma och omvända det, att en storslagen riddare på räddningens vita häst ska komma och omvända ens miserabelt gråfärgade liv, men mest önskar man så eftersom man saknar viljestyrkan att ändra det själv.
Folk säger mycket som man aldrig hör. Folk vill mycket som de aldrig gör.
Och livet slår oss alla i väggen tills vi faller ner och dör.
Mest av allt vill jag gå till en klubb med musik som får alla kroppens celler att vibrera konstant som vore det precis innan det händer, som blir precis innan det händer, ett livets diskotek med en spegelskimrande ljussättning och en främling som placerar en högre upp än andra, högre upp än alla, alla, andra, ja en främling som gör en heavenly high och hög får man vara men inte alltför för då slår man i taket och går miste om den händelse man bränt så mycket på att förstärka. Mest av allt vill jag slockna på en matta som är mjuk och på den mattan ska en kille ligga som jag inte äcklas av dagen efter, han ska inte äckla mig dagen efter och han ska inte vara svinig och skäggig utan lika mjuk som mattan och jag ska älska honom som om det inte fanns någon annan att älska. Ja, mest av allt vill jag älska honom så.
Mest av allt vill jag så jävla mycket men mest av allt vill jag kanske inte något alls förutom att inte dö, fan vad jag verkligen inte vill dö, och verkligen inte nu, och mest av allt nöjer jag mig ganska mycket med det jag har om bara du kunde finnas i min verklighet och inte sådär evighetslångt borta i alla de där andras verklighet.
Mest av allt vill jag ha dig.
Mest av allt vill jag ha dig och jag vill älska dig på en matta för du är nog den ende jag inte skulle äcklas av dagen efter. Så då läser man sin tidning och sover sina timmar och träffar sina kompisar och andas och andas och andas och andas lite till för snart är det dags att lägga sig och kanske innebär en ny morgon en storslagen riddare som förändrar allt det där. Jag vill ju verkligen inte dö trots att världen är grå och livet inte är en klubb med perfekt belysning utan snarare en fritidsgård med en spotlight och en upphängd discokula. Jag vill ju verkligen inte dö för då kanske jag missar något viktigt och jag vill ju verkligen inte dö för då kanske jag inser att jag aldrig riktigt levt och jag vill inte dö för du du du lever ju.
Det är morgon och världen är grå. Världen är ofta grå. Och jag vaknade. Igen. Det är egentligen fantastiskt. Det är egentligen sagolikt fantastiskt att vakna upp ännu en dag.
För mest av allt vill jag inte dö. Inte innan jag älskat dig på en matta.
