No one wants forever. Förutom kanske jag.

Älskling, eller typ, va?

Scenario: Pojkvän på fest. Flickvän hemma och typ.. bloggar eller nåt.

Sms från pojkvän: Åh jag vill ju va med dig. Vad gör jag här? Take care älskling vad du nu gör *puss*

Först läser jag det, som vilket annat hej-jag-är-full-och-vill-kramas-sms som helst. Sen ser jag det. Älskling. Vadå älskling? Jag har inte, trots vårt snart halvårslånga förhållande, blivit älsklingad förut. Jag har blivit prinsessad och lilla gummad, jag har blivit goossigooad och boobiebooad. Men inte älsklingad. Så vad betyder det då? Har vi bråkat? Har han varit med nån annan? Ger han istället för blommor dagen efter ett fyllesms redan under tiden. “Honey, I screwed up”. Älskling. Älskling på dig ja.

Killar. Kan dem inte bara säga vad de menar istället?

Vafan.

Ditt patriarkala jävla fikon

Min mamma föddes in i ett hem där bara pojkarna fick äta de lite dyrare varorna, flickorna fick vänta och kanske om det blev något över att de skulle få smaka. Oftast exemplifierades detta med fikon. Fikonet har därför för min del kommit att symbolisera all den avundsjuka jag genom åren känt när min lillebror fått ta del av förmåner jag aldrig lyckats få. Ett satans fikon. Vi äter ju inte fikon. Har aldrig gjort. Kanske om man blir bjuden, då. Kanske om något blir över. Kanske om en herre erbjuder en ett han inte själv vill ha. För då ska man tacka och ta emot och äta fikon man aldrig annars äter. För att man är kvinna. För att kvinnor ska göra så.

Mitt habitus kretsar kring att inte äta fikon. Eller rättare sagt, mitt habitus kretsar kring att aldrig kräva mer än vad man får, veta sin plats i könshierakin, kring att aldrig som flicka förvänta sig något mer än resterna av det pojkarna redan använt. Kring att äta det halvdana fikonet som ingen annan vill ha.

Mitt habitus gör mig förbannad.

Kanske är det därför jag är feminist. För att jag aldrig fått äta de satans fikonen.

Livet väntar inte. Fan, det springer ju.

Det är morgon och världen är grå. Världen är ofta grå, och så träffar man en kompis eller två, och så går man genom staden som ser precis likadan ut som den gjorde igår och så cyklar man hem och sätter sig vid datorn för vid datorn finns du och sen inser man att man gjort det här flera dagar i rad nu och man inser att flera dagar i rad blir ett liv och att det därmed logiskt sett är ens liv. Just det här är ens liv. En grå jävla värld och en stad likadan som gårdagens stad. Kompisar som alltid funnits där och man älskar dem för det men de har alltid funnits där, som om de inte hade någon annanstans att vara än just där. Har man ingen annanstans att vara än just här? Tydligen inte. Och sen går man och lägger sig alldeles för sent på morgonen och läser lite ur den dagsfärska sydsvenskan innan man somnar och så vaknar man upp till en värld som är grå för världen är ofta grå, i alla fall genom dåligt vinklade persienner och så tänker man ”idag ska jag göra något med mitt liv” och man önskar att någon ska komma och omvända det, att en storslagen riddare på räddningens vita häst ska komma och omvända ens miserabelt gråfärgade liv, men mest önskar man så eftersom man saknar viljestyrkan att ändra det själv.

 

Folk säger mycket som man aldrig hör. Folk vill mycket som de aldrig gör.
Och livet slår oss alla i väggen tills vi faller ner och dör.

 

Mest av allt vill jag gå till en klubb med musik som får alla kroppens celler att vibrera konstant som vore det precis innan det händer, som blir precis innan det händer, ett livets diskotek med en spegelskimrande ljussättning och en främling som placerar en högre upp än andra, högre upp än alla, alla, andra, ja en främling som gör en heavenly high och hög får man vara men inte alltför för då slår man i taket och går miste om den händelse man bränt så mycket på att förstärka. Mest av allt vill jag slockna på en matta som är mjuk och på den mattan ska en kille ligga som jag inte äcklas av dagen efter, han ska inte äckla mig dagen efter och han ska inte vara svinig och skäggig utan lika mjuk som mattan och jag ska älska honom som om det inte fanns någon annan att älska. Ja, mest av allt vill jag älska honom så.

 

Mest av allt vill jag så jävla mycket men mest av allt vill jag kanske inte något alls förutom att inte dö, fan vad jag verkligen inte vill dö, och verkligen inte nu, och mest av allt nöjer jag mig ganska mycket med det jag har om bara du kunde finnas i min verklighet och inte sådär evighetslångt borta i alla de där andras verklighet.

 

Mest av allt vill jag ha dig.

 

Mest av allt vill jag ha dig och jag vill älska dig på en matta för du är nog den ende jag inte skulle äcklas av dagen efter. Så då läser man sin tidning och sover sina timmar och träffar sina kompisar och andas och andas och andas och andas lite till för snart är det dags att lägga sig och kanske innebär en ny morgon en storslagen riddare som förändrar allt det där. Jag vill ju verkligen inte dö trots att världen är grå och livet inte är en klubb med perfekt belysning utan snarare en fritidsgård med en spotlight och en upphängd discokula. Jag vill ju verkligen inte dö för då kanske jag missar något viktigt och jag vill ju verkligen inte dö för då kanske jag inser att jag aldrig riktigt levt och jag vill inte dö för du du du lever ju.

 

Det är morgon och världen är grå. Världen är ofta grå. Och jag vaknade. Igen. Det är egentligen fantastiskt. Det är egentligen sagolikt fantastiskt att vakna upp ännu en dag.

 

För mest av allt vill jag inte dö. Inte innan jag älskat dig på en matta.    

Siba, hos dem får ni råd. Men goda råd är visst dyra.

SIBA är billigare än andra kedjor. Alla vet det. Billighet är så att säga SIBAS grej, lite som Hooters minus den faktiska nakenheten. Så går jag in på SIBAS hemsida och läser “Ni har väl inte glömt de fyra P:na? Pris, pris, pris, pris!”, och minns företagsekonomins fyra Pn, som i: produkt, plats, pris och påverkan. Till detta brukar man lägga ett femte P, nämligen personal. SIBA erkänner följaktligen att deras produkter är som alla andras, deras plats, dvs lokaler, ligger ut åt helvete och deras påverkan… tja.. en SIBAbutik med två medelålderskillar med begynnande flint och ballonger för att locka småbarn som en annan pedofil som utbasunerar “REA PÅ SIBA” är kanske inte världens mest genomtänkta reklam. Men låt gå då. Vi slipper ju nån wannabereklamgangster som säger på halvsvenska att man får en cykel på köpet. Plus på det. (Eller bara ett enormt minus till elgiganten..)

Anyway. Att de nu nämner fyra P:n och inte fem är lätt att få ett svar till varför. På SIBA är de som jobbar antagligen för (pris)pressade för att ha tid att anställa personal som läst sin företagsekonomi ordentligt, så troligtvis vet de inte ens att detta femte P existerar. Det här förklarar direkt varför deras personal lyckas vara otrevlig om man behöver hjälp samt varför deras kundservice är urusel. Två gånger lyckades de glömma bort att vår dator stått i deras förråd, i sådär 7 veckor (but who’s counting..) efter reparationen. Nåja. Inga hårda känslor. SIBA har ju tydligen självinsikt nog att förstå hur dåliga de är. På faktiskt allt utom, just det, deras PRIS PRIS PRIS PRIS. Som, om ni går in på pricerunner.se, är ganska lätt att se inte i kronor är så mycket billigare än andra teknikkedjors.

Skärpning SIBA. It’s time to bite me, bitch.

Om en blogg lika överflödig som aftonbladet

Klockan är två på natten och jag har startat en ny blogg. Antingen betyder det att jag är en nattmänniska, eller att jag är en människa som aldrig sover och därmed varken är dagellernatt utan mest bara en människa, i något tröttare upplaga. Oavsett vilket så är jag numer en människa med en blogg. En blogg som enligt planerna ska bli lika fullpackad med meningslöshet som aftonbladets plussida. Fiction and falsehood, och kanske lite nyheter ibland.

Jag är en människa som ibland sover på natten men oftast gör jag det inte. “Sova kan man göra när man dör”, som min vän sa (sekunderna efter det hördes något misstänkt likt snarkningar och jag kände mig nödgad att kolla hans puls, den slog som vanligt knappt alls. Det hela tedde sig då fullt förståeligt.) Sover man inte kan man göra saker som sömnen inte riktigt tillåter, som att leva och sådär. Eller blogga. Hitta på lite, eller ljuga, eller skriva om en en sanning så sann att folk ändå tar den för lögn.

Jag är en människa och jag har en blogg och i den bloggen skriver jag om viktiga saker eller kanske om mitt - mindre viktiga - liv.

But, as far as we know, life is just another one of my stories.